KULTUR|Hasse Alfredson 80 år fyllda. Såg ett program på TV om den nyblivne 80-åringen. Han verkade trött. Inte samma glöd som förr, inte samma spjuveraktiga trotsighet i blicken. En trött gammal man som blickade tillbaka i livet. Men det är inte rätt att hoppas eller rent av ställa kravet på honom att han ska vara lustig, spontan och kvick hela tiden. Det är ett orimligt krav även på en betydligt yngre person. Det är lätt att ställa kravet, att ha förväntningen ställd på honom att vara rolig, att vara underhållande. Självklart har mannen rätt att vara trött, allvarlig och utless på samma frågor hela tiden om honom själv, om Tage Danielsson, om samarbetet med Tage, om Monica Zetterlund, om… Listan kan göras hur lång som helst.
Jag har alltid gillat Hasse Alfredson. Och jag har varit tolerantare mot honom än många andra artister och konstnärer som politiskt befunnit eller befinner sig långt ifrån min egen politiska hemvist. Varför är det så? Är det för att jag är skåning – som han? Är det för att jag växte upp i Helsingborg – som han? Är det för att jag gick på samma gymnasieskola - som han? Ja, jag tror faktiskt att det har ganska mycket med det att göra.
Hasse Alfredsson är för mig mer än en komiker, en skådespelare, sångare, författare eller regissör. Han är en institution som alltid har varit och alltid kommer att vara. Hans politiska utfall är understundom som en spik i foten på mig. Men smärtan är hanterbar. Jag kan irritera mig kraftigt under en kort tid och sedan så ser jag honom i sin roll igen. Som institutionen Hasse Alfredson. Som den slagfärdige, lätt vansinnige med ordvitsar och en till synes aldrig sinande ordflöde med associationer alla med författardrömmar avundas.
Politiken som han och Tage Danielsson förde in i sitt materiel var intelligent invävd. Den blev aldrig pekpinneaktig, varför den också är uthärdlig för oss som inte ställer upp på den. Och om man jämför med hur kulturen kraschlandade på vänsterns dogmer under slutet av 1960-talet och under 1970-talet så var herrar Alfredsson och Danielsson – i jämförelse - synnerligen borgerliga i sin framtoning. Men – det beror förvisso på vad man ställer det i relation till.
Det finns några Hasse Alfredson-scener som har etsat sig in i minnet bättre än andra. Den första är när Hasse Alfredson som irriterad tågresenär läser högt för sin medpassagerare, spelad av Martin Ljung, om den lille guuuben som bodde i en lådda. Sedan är det fotbollstränaren Bob Lindeman och nummer tre som vidrig storbonde i ”Den enfaldige mördaren” där han för principens skull eldar upp den fattige lantarbetarens, spelad av Nisse Ahlroth, återbetalda hundralappar. De enda pengarna han hade inför julen. I den scenen hatar man Hasse Alfredsons rollfigur mer än något annat. Vilken plåga han än hade utsatts för i resten av filmen skulle man som publik ha jublat. Genialt! I några minuter är jag beredd att greppa den röda fanan, bygga barrikader och kräva revolution!
Hasse Alfredson har under mogen ålder av svenska folket belönats med statusen att ha rätten att misslyckas. Det är bara de riktigt stora som får lov att göra det. Att misslyckas, få försöka igen. Komma tillbaka, lyckas och hyllas! Det får Hasse Alfredsson.
Han har gjort film. Vissa stålande, andra mindre bra. Han har skrivit böcker. Vissa utmärkta, andra borde kanske inte ha hamnat på pränt. Han har gjort TV som har varit lite si och så. Det kanske mest pinsamma i den genren var när han tilläts låta någon av sina då mycket unga söner stå för regin i en underhållningsserie. Det var mest genant. Men såväl sonen som fadern fick fortsätta och åstadkom små mästerverk även efter detta.
Hasse Alfredsson verkar nu ha lagt undan pennan. Det är en förlust för det svenska kulturlivet. Men samtidigt ska vi vara tacksamma att det finns så mycket kvar i form av filmer, böcker och skivor som vi kan låta oss roas och oroas av många år framåt i tiden. Leve 80-åringen!
