STENKYRKA: Skulle egentligen skrivit några rader om den kulturfrukost jag bevistade i onsdags på Länsteatern i Visby. Men, kommer hem, går igenom mail och kollar in Facebook. Fastnar i densamma. Läser några inlägg och irriteras på det allt vanligare använda ordet ”fina” i olika sammanhang. Var kommer nu detta mamsellskrivande ifrån? Är det ungdomen som tagit ordet till sig för att på ett lite avvikande sätt från vuxenvärlden uttrycka uppskattning och vänskap? Eller ligger det något annat bakom?
Jag tror inte jag är ensam om att upptäcka denna nya – om den nu är så ny – trend till att skriva ”fina Stina”, ”allra finaste Stina” och liknande i olika varianter. Tänker på gamla brev från anno dazumal när fröknar av ”finare” familj skrev små brev till varandra och inte nog kunde använda sig av ord som fina, söta, rara osv i all oändlighet. Sött och kvalmigt, tycker jag. Och nu är det ”fina” som grasserar mest på FB. Fina hit och fina dit i all oändlighet.
Det är möjligt jag är överkänslig för dessa ömhetsbetygelser i tilltalet. Tycker själv att ”BB” och ”Bäste Broder” är att ta i.
Men för att återgå till ”fin”. Vad är det man vill ha sagt? Om vi letar efter de vanligaste synonymerna för ”fin” – vad hittar vi då? Jag utgår från att när nu ordet används det är i en bemärkelse som ska ligga i närheten av bra, snäll möjligen söt eller vacker. Inte fina i bemärkelsen liten, svag eller bräcklig. Inte heller fin som i ”fin i kanten”.
OK fin. Vad hittar vi då för synonymer? Jo, högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker, behagfull och en del annat. Och det är väl förvisso snällt att tycka om en medmänniska att hon (eller han?) är högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker eller behagfull? Eller? Det där med han. Jag tror mig aldrig ha sett att någon på FB skrivit om en mansperson att han är fin. Inte något ”Fine Truls” eller ”Fine Nisse”. Finns det i kvinnors ögon inga fina män? Är det ett uttryck som är förbehållet kvinnor? Jag tror det. Men det finns säkert de som är av annan uppfattning bara för att det ska vara så.
Det ligger inte i den manliga naturen (jo, jag hävdar att det finns en sådan) att uttala sig om en annan man som ”fin”. Jo – en annan man kan vara fint klädd eller klara sig fint. Men definitivt, aldrig vara fin som ett fysiskt exemplar. Däremot kan en annan man vara en ”fin människa”. Och då är det egenskaper som hjälpsamhet, vänlighet och förståelse som vägs in i begreppet fin.
För säkerhets skull går jag till mig själv. Använder jag någon gång ordet fin? Jo, faktiskt. Jag kan mycket väl komma på mig med att säga det till ett barn som gjort något; en teckning eller något annat, att ”det var fint”. Ett barn som klätt sig fin (!) kan jag också säga att; ”vad fin Du är”. ”Finfint” går ju också att använda, men det är lite pilsnerfilmvarning där.
Gör nu en snabbtitt på FB så jag inte är helt ute och yrar i mina reflektioner i användandet av ”fin” i olika former. Och jag behöver inte leta länge: ”vi ska ses i september med fina Karin” ”äntligen lite tid med fina Lena” ”Grattis finaste, finaste Lotta!” ”Möte med fina styrelsen” ”Puss fina du!” ”Tack finaste Ebba!” ”Grattis fina Challe!”
...och enbart kvinnor som skrivit.
