lördag 8 mars 2014

Svenskbyborna - en föreställning som berör

Svenskbyborna kommer till Sverige  Foto: Stig Hammarstedt
Precis hemkommen från premiären av föreställningen "Svenskbyborna" i Visby. Länsteatern på Gotland står bakom produktionen.
Det är känslosamt, det är historiskt, det är underhållande, det är sceniskt utstuderat skickligt... Jag är fylld av intryck och jag är fylld med känslor, som jag inte var beredd skulle infinna sig, när jag sätter mig vid tangentbordet.
Länsteatern på Gotland har en liten salong till sitt förfogande. Men med en otrolig skicklighet kan man ändra utseendet på denna vad jag tror i det oändliga. Det är alltid spännande att se var publiken är placerad. Föreställningen är den största som spelats på den lilla teatern.

Musikalen "Svenskbyborna" är en uruppsättning. Beslutad och beställd av Länsteatern på Gotland. Med förra teaterchefen Monica Sparby som idégivare togs beslutet att engagera författaren Carsten Palmær att skriva pjäsen. Nye teaterchefen Thomas Sundström förde samman textförfattaren med kompositören  Mathias Lundqvist. Eva Gröndahl har stått för regin.

I förordet till programmet frågar teaterchefen Thomas Sundström om en länsteater bör göra ett projekt av denna storlek. Han svarar själv ja. Och självklart har han rätt.

Det är en föreställning som när den spelats några gånger till säkert sitter lite bättre i replikerna. Sången, genomgående, var näst intill suverän. Orkesterns  insatser har jag inga invändningar emot, tvärtom. Ensemblen var genomgående bra. Om jag ska nämna några före de andra så blir det Lennart Bäck, Anna Jankert och Martyna Lisowska. Martyna Lisowska med en scennärvaro som är total och sångröst som jag vill höra mer av. Det här är bra, mycket bra.

Handlingen är dramatisk, den är komplicerad och den är mångfacetterad. Historien börjar redan på 1700-talet när den svenska folkgruppen tvingas från Dagö till Ukraina. Men teatern börjar strax före första världskriget. Svenskättlingarna som håller kvar sitt språk och sina traditioner.
Det är inte lätt att spegla flera hundra års historia på bara några timmar. Men jag tror att man till stor del har lyckats.

Jag tycker om föreställningen och jag tror nog att de flesta som kommer och ser den också gör det. Men det betyder inte att jag saknar invändningar. Det känns lite för mycket 70-tals vänster för att jag ska utbrista ut i ett sista reservationslöst jubel. Manusförfattarens bakgrund i Fria Pro märks. Extra dramatiskt och nästan lika komplicerat som förhållande och levnadsödet för svenskbyborna blir hans sovjetkommunistiska familjebakgrund. Något författaren givetvis inte ska lastas för. Men med detta i bakhuvudet blir det intressant att följa föreställningens båda huvudpersoner Alvina (Martyna Lisowska) och Nelly (Anna Jankert). Ödet vill att det blir den rika Alvina som tillsammans med sin markägande fader frivilligt återvänder till Sovjetunionen från Sverige medan den från början motvilliga ungkommunisten Nelly stannar och lever ett borgerligt liv. Hennes far - kommunisten - blir stolt hus- och markägare på Gotland. Det var långt ifrån lyx - men det var hans.

Svenskbyborna kom inte till det paradis de hoppades på när de på 1920-talet kom till Sverige. Många utnyttjades och fick det svårt. Något som mycket tydligt visas i föreställningen. Mötet mellan de svenska lantarbetarna  och de nyanlända "praktikanterna" var inte alltid av det  vänskapligaste slaget.
Det finns en scen som jag direkt vänder mig mot och som jag tycker är näst intill kommunistisk propagandateater. Det är scenen där Alvina och hennes far är inbjudna på te hos den svenske godsägaren Karlsson. Karlsson gestaltas av Lennart Bäck på ett parodiskt sätt. För mycket karikatyrbuskis för min del. Buskisen passar inte i sammanhanget. Godsägarens hustru iförd någon sorts lottauniform far runt, skeptisk och tillgjort vänlig mot sina gäster på en och samma gång. Något klumpigt mäter hon Alvinas skalle och konstaterar att hon är av svensk ras. Bottennapp i en annars väldigt bra föreställning. Nog kan det ha funnits de svenskbybor som råkade ut för en och annan nazistisk godsägare under det svenska 1930-talet. Och det är väl tyvärr fult möjligt att det finns någon berättelse om en halvgalen godsägarfru som mätte skallarna på sin personal. Men att det skulle vara ett typiskt öde för svenskbyborna vägrar jag att tro.

Många av svenskbyborna fick det svårt i Sverige.För andra gick det bättre. För dem det gick svårt för var det nog ganska lätt att övertyga om att det skulle vara bättre att återvända "hem" än att stanna kvar. Historien har visat att bland de som reste till Sverige från Gammalsvenskby fanns provokatörer vars uppgift var att uppmuntra och späda på missnöjet till Sovjetunionens fördel. Något också svenska kommunister trogna Moskva bistod med.
Väl tillbaka i Sovjetukraina drabbades svenskbyborna av Stalins styre. Deporteringar, avrättningar och myndighetsövergrepp undgick ingen. Med bistånd från det svenska kommunistpartiet skulle svenskbyborna på 1930-talet skolas till perfekta sovjetmänniskor.
Under andra världskriget bestämde de tyska ockupanterna att svenskbyborna skulle behandlades som så kallade folktyskar. Detta betydde i praktiken att de blev andra klassens tyska medborgare med skyldighet att uppfylla alla medborgerliga plikter. Bland annat dra på sig tysk uniform. Detta resulterade i att vissa svenskbybor deltog i andra världskriget på sovjetisk sida och andra på tysk.

Jag hoppas många går och ser Länsteatern på Gotlands uppsättning av Svenskbyborna. Dels för att det är en teaterupplevelse, men också för att den lyfter fram en liten grupps öde, okänt för de flesta. Ett öde väl värt att berätta. Föreställningen berättar om den enskilde  samtidigt som dramatisk världshistoria skapas. Stormaktskonflikter, revolutioner, inbördeskrig, förföljelse, deporteringar... När jag går hem är jag nyfiken och vill veta mer om svenskbyborna och deras öde. Det finns säkert anledningen för Länsteatern att om några år spela “Svenskbyborna” igen. Innehållet förblir aktuellt.