Historieätarna - kvalificerat strunt!

Har Ni sett “Historieätarna” på SVT? En kul idé för ett historiskt TV-program som helt förstörs av de båda programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren.
Har sällan sett ett program där okunnighet och fördomar från de båda programledarna helt smular sönder något som kunde blivit riktigt bra.

Om man nu ska göra ett program som detta så borde man valt några personer som har lite bakgrundskunskap och åtminstone en gnutta seriöst intresse för det de är satta att göra. Bristande intresse, bristande respekt för en tid som varit från programledarnas sida . Till detta ett uppträdande som gränsar till infantilitet. Likt bortskämda tonåringar ovilliga att prova på allt man aldrig sett förr, med en förutfattad mening om att det är äckligt, vidrigt och vansinnigt förmedlas inte till TV-tittarna vad det borde förmedlats.
Kanske jag är orättvis som ger mig på programledarna. Kanske har de fått både instruktioner och regi för att uppträda som de gör. Då känner jag sympati med dem för att de utför ett lönearbete som gränsar till förnedring.

Jag har sett tre hela program i serien och förstår nu inte varför jag satt kvar utan att att byta kanal. Men det fanns väl en förhoppning att det skulle bli bra. Att tramset, föraktet och oförståelsen skulle bytas ut mot engagemang, intresse, nyfikenhet och ett öppet sinne för det man utmanades av vid matbordet. Men icke.
Värsta programmet och bevisligen dåliga och felaktiga historiska kunskaper som förmedlades var det som gjorde tidsresan till 1970-talet. Jag har upplevt 70-talet. Min sturm und drang-period var under detta decennium. Mitt liv från 14 till 24 år. Gymnasiet, lumpen, kompisar, hundratals måltider tillsammans med likasinnade. Jag minns, jag tog intryck, jag har bilder och framför allt har jag kvar många kompisar från denna tid.

Efter 70-tals programmet ringde jag runt och fick tag i ett försvarligt antal som också sett programmet och förvånats över hur felaktigt deras 70-tal beskrivits. Jag vill mena att de sanningar programmet ville göra gällande inte stämde. Antigen har man låtit sig inspireras av manusförfattare med dåligt minne eller av personer med bristande bakgrundskunskaper om hur det verkligen var. Den fråga man då ställer sig är: Om den tid man själv upplevt beskrivs med så många fel - hur illa är det med kunskaperna om perioder ännu längre bak i historien?

Historieätarna var en bra programidé som förstördes av programledarna, manusförfattarna och regin. Tänk om Dick Harrison och Edward Blom fått ta hand om programmet istället!

Reflektioner om "fina"

STENKYRKA: Skulle egentligen skrivit några rader om den kulturfrukost jag bevistade i onsdags på Länsteatern i Visby. Men, kommer hem, går igenom mail och kollar in Facebook. Fastnar i densamma. Läser några inlägg och irriteras på det allt vanligare använda ordet ”fina” i olika sammanhang. Var kommer nu detta mamsellskrivande ifrån? Är det ungdomen som tagit ordet till sig för att på ett lite avvikande sätt från vuxenvärlden uttrycka uppskattning och vänskap? Eller ligger det något annat bakom?

Jag tror inte jag är ensam om att upptäcka denna nya – om den nu är så ny – trend till att skriva ”fina Stina”, ”allra finaste Stina” och liknande i olika varianter. Tänker på gamla brev från anno dazumal när fröknar av ”finare” familj skrev små brev till varandra och inte nog kunde använda sig av ord som fina, söta, rara osv i all oändlighet. Sött och kvalmigt, tycker jag. Och nu är det ”fina” som grasserar mest på FB. Fina hit och fina dit i all oändlighet.
Det är möjligt jag är överkänslig för dessa ömhetsbetygelser i tilltalet. Tycker själv att ”BB” och ”Bäste Broder” är att ta i.

Men för att återgå till ”fin”. Vad är det man vill ha sagt? Om vi letar efter de vanligaste synonymerna för ”fin” – vad hittar vi då? Jag utgår från att när nu ordet används det är i en bemärkelse som ska ligga i närheten av bra, snäll möjligen söt eller vacker. Inte fina i bemärkelsen liten, svag eller bräcklig. Inte heller fin som i ”fin i kanten”.
OK fin. Vad hittar vi då för synonymer? Jo, högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker, behagfull och en del annat. Och det är väl förvisso snällt att tycka om en medmänniska att hon (eller han?) är högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker eller behagfull? Eller? Det där med han. Jag tror mig aldrig ha sett att någon på FB skrivit om en mansperson att han är fin. Inte något ”Fine Truls” eller ”Fine Nisse”. Finns det i kvinnors ögon inga fina män? Är det ett uttryck som är förbehållet kvinnor? Jag tror det. Men det finns säkert de som är av annan uppfattning bara för att det ska vara så.
Det ligger inte i den manliga naturen (jo, jag hävdar att det finns en sådan) att uttala sig om en annan man som ”fin”. Jo – en annan man kan vara fint klädd eller klara sig fint. Men definitivt, aldrig vara fin som ett fysiskt exemplar. Däremot kan en annan man vara en ”fin människa”. Och då är det egenskaper som hjälpsamhet, vänlighet och förståelse som vägs in i begreppet fin.

För säkerhets skull går jag till mig själv. Använder jag någon gång ordet fin? Jo, faktiskt. Jag kan mycket väl komma på mig med att säga det till ett barn som gjort något; en teckning eller något annat, att ”det var fint”. Ett barn som klätt sig fin (!) kan jag också säga att; ”vad fin Du är”. ”Finfint” går ju också att använda, men det är lite pilsnerfilmvarning där.
Gör nu en snabbtitt på FB så jag inte är helt ute och yrar i mina reflektioner i användandet av ”fin” i olika former. Och jag behöver inte leta länge: ”vi ska ses i september med fina Karin” ”äntligen lite tid med fina Lena” ”Grattis finaste, finaste Lotta!” ”Möte med fina styrelsen” ”Puss fina du!” ”Tack finaste Ebba!” ”Grattis fina Challe!”
...och enbart kvinnor som skrivit.