Vad krävs för att Sverige ska bli världsmästare i kultur? Jag konfronterades av frågan inför en diskussion på Gotlands länsteater i Visby. Det fick mig att tänka efter både en och två gånger. Vad krävs?
För det första tror jag att vi alla måste acceptera att stå upp för att kultur kostar och att kulturen ska få lov att kosta. Att den främsta och kanske viktigaste ”avkastning” som kulturen ger inte är ekonomisk, att den inte kan räknas i pengar. Den ”avkastning” som kulturen ger är livskvalité, vår civilisation, våra värdegrunder och inte minst vår självbild.
Ett viktigt ansvar att värna och vårda kulturen
Vi har som människor i det nu vi lever i, ett dubbelt ansvar när det gäller kulturen. Nämligen att ta vara på och vårda vårt kulturarv, att ta vara på vad tidigare generationer samlat på sig, förfinat och lämnat över till oss. Det är något vi är skyldiga våra företrädare på detta klot - och det är något vi är skyldiga våra efterkommande. I Sverige har vi ett speciellt ansvar att ta vara på vår del av det västerländska kulturarvet men också ett ansvar att vårda arvet från antiken och värna den judisk-kristna människosynen. Ansvaret vilar extra tungt på oss, i vad som idag är Sverige, att vårda den del av vårt gemensamma kulturarv som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har existerat och varit en del av mänsklighetens vardag i generation efter generation där vi idag lever och verkar.
Men vi har också ett ansvar att bidra med vår del, att lämna över vårt arv i en ständigt pågående process som sedan andra i sin tur kan lämna vidare.
För att ge kulturen de möjligheter den behöver, för att öppna för kulturen och ge tillgång till den har vi alla ett ansvar. Vi har ett ansvar som medmänniskor, som föräldrar, som äldre, som lärare, som politiker, som beslutsfattare - att visa att kulturen är en del av livet som gör människan hel.
Olika syn på vad kultur är
Vänstern har i stort sett haft, eller har låtits få ha, monopol på att vara drivande inom kulturpolitiken, och än värre fått styra kulturutövandet och kulturdebatten efter ett egenproducerat facit på vad som är kultur.
Varför har vänstern sedan vi började dela in politiken i höger och vänster nästan alltid legat vid fronten när det gäller kultur och kulturens utveckling? Även om vi har genuint kulturpositiva krafter inom konservatismen så lider vi i dagens resonemang om kultur av sviterna från förr.
För borgerligheten har kulturen varit ett njutningsmedel, ett nöje, ett livskvalitéhöjande inslag som utmanar och roar intellektuellt, känslomässigt och möjligtvis också existentiellt. För vänstern har kulturen förvisso haft också dessa betydelser, men framför allt varit en metod, ett hjälpmedel, ett redskap i den politiska kampen.
Det pågår en tilltagande kulturdebatt i landet. Från att handla om kulturens innehåll till om hur mycket stat, län och kommuner ska vara med och finansiera. Hos de politiska majoriteter som har makten i kommuner och län råder uppfattningen att kulturarrangörer och kulturutövare allt mer måste hitta egna finansiärer för sina projekt och för sitt utövande. En kameral uppfattning som kan få förödande effekter på kulturutbudet.
Det negativa nyliberala inflytandet
På den borgerliga sidan har kulturen blivit ett problem. Från att kulturen har varit ett livsbejakande elixir har den av många blivit betraktad som något av en lyxprodukt som hela tiden måste försvaras. Här har nyliberalismens inflytande fritt fått verka.
Hela tiden försöker man hitta alibi för kulturen, hitta något som kan motivera varför man vill satsa på kulturen, varför man tycker det är rätt att använda skattepengar på teatrar, konserthus, konsthallar och museer. Budskapet hålls heller inte dolt - det bästa vore om kulturen själv kom på ett sätt att tjäna pengar på vad kulturen kan erbjuda, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst leverera vinst år någon annan verksamhet. Då blir kulturen rumsren i de nyliberala idégrottorna och satsade medel får en mening. Jag är innerligt trött på denna kultursyn.
På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet. Hur kan vi använda kulturen för att tjäna pengar? Hur kan vi använda kulturen så att näringslivet får bättre fart? Hur kan kulturen ställas i turistnäringens tjänst?
Visst är det bra om kulturen blir ett sätt för näringslivet att tjäna pengar. Visst är det bra om turistnäringen inriktar sig på den omfattande kultur som finns och leder människorna till den. Mindre bra om det är turistnäringen som ska styra vad det är för kultur som ska ”skapas” för att turisterna ska komma.
Vänstern använder kulturen för egna syften
Vänstern har accepterat att kulturen har ett värde (om man anser att den har ett egenvärde vill jag låta vara osagt) och letar efter möjligheter att använda kulturen så att den gynnar vänsterns politiska syften. Vänstern arbetar kontinuerligt och metodiskt för att på alla tänkbara sätt kunna föra ihop kulturen med politiken så att det blir ett och detsamma.
När det gäller litteraturen är det inga problem att skriva böcker och dramer som förespråkar revolution eller en viss politisk uppfattning. Konsten kan bli mycket politisk och är det ofta. Den politiska konsten kan vara subtil, intelligent och engagerande. Men allt för ofta hemfaller den åt ett heroiserande av de politiska målen. Den sovjetiska konsten och Nazi-Tysklands konst hade mycket gemensamt. Se på målningarna, se skulpturerna och jämför mastodontbyggnaderna. Parallellerna mellan de totalitära systemens kultursyn är slående. Det är också kontrollen, censuren, likriktningen och en centralt formulerad regel om vad som är kultur och vad som inte är det.
Olika syn på kulturpolitikens syfte
Det finns gemensamma grunder att stå på mellan högern och vänstern när det gäller kulturen. Men det finns också uppfattningar som står så långt ifrån varandra att man med fog kan ställa sig tvivlande om de någonsin kan mötas längs hela vägen.
Den borgerliga synen, som under senare år i många fall har slagit över och blivit rent kapitalistisk, menar att kulturen måste dra in pengar för att legitimera sin existens. Allt medan den socialistiska uppfattningen innebär att kulturen får kosta pengar, mycket pengar, eftersom den har ett politiskt syfte, ett högre mål som legitimerar kostnaden.
Finns det då bara dessa två synsätt på kulturen? Nej, men de är förhärskande. Jag vill hävda att det också finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde.
Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska intressen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller inte bör vara det. Det är bra om kulturen är lönsam, det är bra om kulturen drar in pengar. Men ibland, för att inte säga väldigt ofta, är kulturen sådan att den varken kan eller ska generera några inkomster. Den kulturella avkastningen är indirekt och den kan inte alltid mätas eller värderas i ekonomiska termer. Kulturens avkastning är livskvalité, själslig och andlig tillfredställelse. Själen behöver sin näring på samma sätt som kroppen behöver sin. Vill vi inte inse det, kan vi inte inse det gör vi mänskligheten en otjänst och saboterar samtidigt vårt kulturarv.
Bra respektive dålig kultur
En fråga som nästan dyker upp av sig själv när man dristar sig att skriva om kultur är vad som är bra respektive dålig kultur. Är all kultur bra? Nej, givetvis inte. Men vem är man eller kvinna att författa en objektiv bedömningsmetod, accepterad av alla över vad som är god respektive dålig kultur? Det är en omöjlighet. Hur vet man då vad som är bra eller dålig kultur? Jag tror att det än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt som avgör varje enskild människas bedömning. Det känns när det är bra, precis som när det är mindre tillfredställande.
En konservativ kulturuppfattning tar avstånd från den nyliberala, den kapitalistiska, synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras och stödjas och vilken som ska tyna bort och dö.
Den bästa kulturen är inte alltid den kultur som människor är beredda att betala mest för. Det går inte att använda marknadsekonomiska metoder när kultur ska värderas och bedömas. Det främsta målet med kulturutövning, kulturgärningar av olika slag är inte alltid att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ett erbjuda livskvalité på ytterligare en nivå.
Oftast är den kultur som går hem på marknaden - den alla rusar för att konsumera - flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.
Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt?
God litteratur håller. Bra musik håller. God teater lever för evigt. Den kvalitativa kulturen är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra många år in i framtiden.
Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod. Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Andra har den inte. Och ibland blir vi lurade av våra känslor. Det första intrycket kan behöva bearbetas. Risken är då förvisso att det bland den goda kultur som vi vill bevara också slinker med sådant som egentligen inte platsar. Men det är ett pris vi får vara beredda att betala.
En ny, konservativ kulturpolitik behövs
För att bli mer konkret. Vad kan man kräva av staten, av kommunerna, av regionerna när det gäller kulturen? Ganska mycket.
Skolan har ett mycket stort ansvar att öppna ögonen på eleverna och medvetandegöra dem om den kulturskatt som finns tillgänglig. Skolan ska redan på ett tidigt stadium introducera eleverna i musikens och teaterns värld. Att få möjlighet att under skoltiden vid återkommande tillfällen få se levande teater och att få höra levande musik blir för många den inkörsport som behövs för att under resten av livet kunna ta till sig den andliga näring som dess kulturupplevelser kan bidra med.
Lika viktigt som att förmedla teater och musik är det att skolan tar på sig ansvaret för läsandet, för litteraturen. Att förmedla vårt litterära arv liksom den moderna litteraturen. Framför allt måste eleverna få möjlighet att läsa litteraturen, läsa författarnas ord, och inte bara läsa om böckerna och deras innehåll. Skolbiblioteken och våra vanliga bibliotek har en stor uppgift att fylla och betyder mycket för möjligheterna att ta vara på och att till sig kulturen. Skolan som institution har ett oerhört stort ansvar när det gäller att förmedla och lära ut kultur. Mycket av kulturen får man med sig hemifrån. Men alla elever har inte lika förmånliga hemförhållanden. Och för dessa är det än viktigare att inte också skolan sviker på ett så viktigt område. För eleverna är det en medborgerlig rättighet att få ta del av kulturen.
Svensk musik som exempel
Vi har i Sverige haft en tradition med kommunala musikskolor. En undervisning som varit öppen och ekonomiskt möjlig att delta i för de flesta. Det har stått strider om hur stor del av den musikaliska undervisningen som kommunerna ska stå för och hur mycket eleverna själva, det vill säga deras föräldrar, ska bidra med.
I de flesta kommuner har man kommit fram till lösningar som gjort det möjligt för flertalet av de elever som så önskar att kunna delta i undervisningen. I andra har besparingsivern lett till att man fördyrat och omöjliggjort för många elever att kunna delta. Beslut som på kort sikt har tett sig nödvändiga men sett i ett längre perspektiv kan visa sig vara till större skada.
För ett antal år sedan pratades det mycket om det svenska musikundret. Om alla populärmusikgrupper som bidrog till att den svenska exporten fick fina intäkter. Vitt och brett kunde vi höra hur det enskilda initiativet prisades, om hur unga talanger tagit sig fram och nu kunde både leva på och göra sig smått förmögna på sina musikaliska talanger.
Paradoxalt nog återfanns många av lovsångarna bland dem som tidigare velat dra ner på de kommunala musikskolornas verksamhet. Ironiskt med tanke på att nästan alla som bidrog till musikundret, till den svenska musikexporten hade det gemensamt att de börjat sina musikaliska karriärer i de kommunala musikskolorna.
Kultur för alla
Kultur är ingen lyxprodukt. Kultur är inte bara en rättighet vi alla har att få ta del av, kultur är också en nödvändighet. En del av tillvaron som gör våra samhällen fullvärdiga och att vi som individer, att vi som människor blir kompletta.
För mig är en konservativ kulturpolitik att se till att den kulturella infrastrukturen fungerar. Att grunderna, vägarna för kulturen är där så att alla människor kan ta del av den avkastning som kulturen producerar; livskvalité, andlig och själslig näring för att vi ska kunna fungera som människor bland andra människor.
Kulturen, möjligheten att fritt få utöva den, att fritt få ta del av den är en fundamental rättighet i varje demokrati. Det berättas om Hitlers ställföreträdare Herman Göring att han gärna högljutt förkunnade ”när jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol”. En gärna berättad historia om Winston Churchill förtäljer att när han blev premiärminister under brinnande krig kom en hög militär och gratulerade honom och framförde sin förhoppning att ”nu när ni är premiärminister är det väl möjligt att föra över pengarna från kulturen till försvaret?” En tanke som inte föll den nyutnämnde premiärministern på läppen. Istället frågade han den förhoppningsfulle ”om vi tar bort pengarna från kulturen – vad är det då vi försvarar?”
Rolf K Nilsson
