lördag 8 mars 2014

Svenskbyborna - en föreställning som berör

Svenskbyborna kommer till Sverige  Foto: Stig Hammarstedt
Precis hemkommen från premiären av föreställningen "Svenskbyborna" i Visby. Länsteatern på Gotland står bakom produktionen.
Det är känslosamt, det är historiskt, det är underhållande, det är sceniskt utstuderat skickligt... Jag är fylld av intryck och jag är fylld med känslor, som jag inte var beredd skulle infinna sig, när jag sätter mig vid tangentbordet.
Länsteatern på Gotland har en liten salong till sitt förfogande. Men med en otrolig skicklighet kan man ändra utseendet på denna vad jag tror i det oändliga. Det är alltid spännande att se var publiken är placerad. Föreställningen är den största som spelats på den lilla teatern.

Musikalen "Svenskbyborna" är en uruppsättning. Beslutad och beställd av Länsteatern på Gotland. Med förra teaterchefen Monica Sparby som idégivare togs beslutet att engagera författaren Carsten Palmær att skriva pjäsen. Nye teaterchefen Thomas Sundström förde samman textförfattaren med kompositören  Mathias Lundqvist. Eva Gröndahl har stått för regin.

I förordet till programmet frågar teaterchefen Thomas Sundström om en länsteater bör göra ett projekt av denna storlek. Han svarar själv ja. Och självklart har han rätt.

Det är en föreställning som när den spelats några gånger till säkert sitter lite bättre i replikerna. Sången, genomgående, var näst intill suverän. Orkesterns  insatser har jag inga invändningar emot, tvärtom. Ensemblen var genomgående bra. Om jag ska nämna några före de andra så blir det Lennart Bäck, Anna Jankert och Martyna Lisowska. Martyna Lisowska med en scennärvaro som är total och sångröst som jag vill höra mer av. Det här är bra, mycket bra.

Handlingen är dramatisk, den är komplicerad och den är mångfacetterad. Historien börjar redan på 1700-talet när den svenska folkgruppen tvingas från Dagö till Ukraina. Men teatern börjar strax före första världskriget. Svenskättlingarna som håller kvar sitt språk och sina traditioner.
Det är inte lätt att spegla flera hundra års historia på bara några timmar. Men jag tror att man till stor del har lyckats.

Jag tycker om föreställningen och jag tror nog att de flesta som kommer och ser den också gör det. Men det betyder inte att jag saknar invändningar. Det känns lite för mycket 70-tals vänster för att jag ska utbrista ut i ett sista reservationslöst jubel. Manusförfattarens bakgrund i Fria Pro märks. Extra dramatiskt och nästan lika komplicerat som förhållande och levnadsödet för svenskbyborna blir hans sovjetkommunistiska familjebakgrund. Något författaren givetvis inte ska lastas för. Men med detta i bakhuvudet blir det intressant att följa föreställningens båda huvudpersoner Alvina (Martyna Lisowska) och Nelly (Anna Jankert). Ödet vill att det blir den rika Alvina som tillsammans med sin markägande fader frivilligt återvänder till Sovjetunionen från Sverige medan den från början motvilliga ungkommunisten Nelly stannar och lever ett borgerligt liv. Hennes far - kommunisten - blir stolt hus- och markägare på Gotland. Det var långt ifrån lyx - men det var hans.

Svenskbyborna kom inte till det paradis de hoppades på när de på 1920-talet kom till Sverige. Många utnyttjades och fick det svårt. Något som mycket tydligt visas i föreställningen. Mötet mellan de svenska lantarbetarna  och de nyanlända "praktikanterna" var inte alltid av det  vänskapligaste slaget.
Det finns en scen som jag direkt vänder mig mot och som jag tycker är näst intill kommunistisk propagandateater. Det är scenen där Alvina och hennes far är inbjudna på te hos den svenske godsägaren Karlsson. Karlsson gestaltas av Lennart Bäck på ett parodiskt sätt. För mycket karikatyrbuskis för min del. Buskisen passar inte i sammanhanget. Godsägarens hustru iförd någon sorts lottauniform far runt, skeptisk och tillgjort vänlig mot sina gäster på en och samma gång. Något klumpigt mäter hon Alvinas skalle och konstaterar att hon är av svensk ras. Bottennapp i en annars väldigt bra föreställning. Nog kan det ha funnits de svenskbybor som råkade ut för en och annan nazistisk godsägare under det svenska 1930-talet. Och det är väl tyvärr fult möjligt att det finns någon berättelse om en halvgalen godsägarfru som mätte skallarna på sin personal. Men att det skulle vara ett typiskt öde för svenskbyborna vägrar jag att tro.

Många av svenskbyborna fick det svårt i Sverige.För andra gick det bättre. För dem det gick svårt för var det nog ganska lätt att övertyga om att det skulle vara bättre att återvända "hem" än att stanna kvar. Historien har visat att bland de som reste till Sverige från Gammalsvenskby fanns provokatörer vars uppgift var att uppmuntra och späda på missnöjet till Sovjetunionens fördel. Något också svenska kommunister trogna Moskva bistod med.
Väl tillbaka i Sovjetukraina drabbades svenskbyborna av Stalins styre. Deporteringar, avrättningar och myndighetsövergrepp undgick ingen. Med bistånd från det svenska kommunistpartiet skulle svenskbyborna på 1930-talet skolas till perfekta sovjetmänniskor.
Under andra världskriget bestämde de tyska ockupanterna att svenskbyborna skulle behandlades som så kallade folktyskar. Detta betydde i praktiken att de blev andra klassens tyska medborgare med skyldighet att uppfylla alla medborgerliga plikter. Bland annat dra på sig tysk uniform. Detta resulterade i att vissa svenskbybor deltog i andra världskriget på sovjetisk sida och andra på tysk.

Jag hoppas många går och ser Länsteatern på Gotlands uppsättning av Svenskbyborna. Dels för att det är en teaterupplevelse, men också för att den lyfter fram en liten grupps öde, okänt för de flesta. Ett öde väl värt att berätta. Föreställningen berättar om den enskilde  samtidigt som dramatisk världshistoria skapas. Stormaktskonflikter, revolutioner, inbördeskrig, förföljelse, deporteringar... När jag går hem är jag nyfiken och vill veta mer om svenskbyborna och deras öde. Det finns säkert anledningen för Länsteatern att om några år spela “Svenskbyborna” igen. Innehållet förblir aktuellt.


torsdag 20 december 2012

Historieätarna - kvalificerat strunt!

Har Ni sett “Historieätarna” på SVT? En kul idé för ett historiskt TV-program som helt förstörs av de båda programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren.
Har sällan sett ett program där okunnighet och fördomar från de båda programledarna helt smular sönder något som kunde blivit riktigt bra.

Om man nu ska göra ett program som detta så borde man valt några personer som har lite bakgrundskunskap och åtminstone en gnutta seriöst intresse för det de är satta att göra. Bristande intresse, bristande respekt för en tid som varit från programledarnas sida . Till detta ett uppträdande som gränsar till infantilitet. Likt bortskämda tonåringar ovilliga att prova på allt man aldrig sett förr, med en förutfattad mening om att det är äckligt, vidrigt och vansinnigt förmedlas inte till TV-tittarna vad det borde förmedlats.
Kanske jag är orättvis som ger mig på programledarna. Kanske har de fått både instruktioner och regi för att uppträda som de gör. Då känner jag sympati med dem för att de utför ett lönearbete som gränsar till förnedring.

Jag har sett tre hela program i serien och förstår nu inte varför jag satt kvar utan att att byta kanal. Men det fanns väl en förhoppning att det skulle bli bra. Att tramset, föraktet och oförståelsen skulle bytas ut mot engagemang, intresse, nyfikenhet och ett öppet sinne för det man utmanades av vid matbordet. Men icke.
Värsta programmet och bevisligen dåliga och felaktiga historiska kunskaper som förmedlades var det som gjorde tidsresan till 1970-talet. Jag har upplevt 70-talet. Min sturm und drang-period var under detta decennium. Mitt liv från 14 till 24 år. Gymnasiet, lumpen, kompisar, hundratals måltider tillsammans med likasinnade. Jag minns, jag tog intryck, jag har bilder och framför allt har jag kvar många kompisar från denna tid.

Efter 70-tals programmet ringde jag runt och fick tag i ett försvarligt antal som också sett programmet och förvånats över hur felaktigt deras 70-tal beskrivits. Jag vill mena att de sanningar programmet ville göra gällande inte stämde. Antigen har man låtit sig inspireras av manusförfattare med dåligt minne eller av personer med bristande bakgrundskunskaper om hur det verkligen var. Den fråga man då ställer sig är: Om den tid man själv upplevt beskrivs med så många fel - hur illa är det med kunskaperna om perioder ännu längre bak i historien?

Historieätarna var en bra programidé som förstördes av programledarna, manusförfattarna och regin. Tänk om Dick Harrison och Edward Blom fått ta hand om programmet istället!

torsdag 2 februari 2012

Reflektioner om "fina"

STENKYRKA: Skulle egentligen skrivit några rader om den kulturfrukost jag bevistade i onsdags på Länsteatern i Visby. Men, kommer hem, går igenom mail och kollar in Facebook. Fastnar i densamma. Läser några inlägg och irriteras på det allt vanligare använda ordet ”fina” i olika sammanhang. Var kommer nu detta mamsellskrivande ifrån? Är det ungdomen som tagit ordet till sig för att på ett lite avvikande sätt från vuxenvärlden uttrycka uppskattning och vänskap? Eller ligger det något annat bakom?

Jag tror inte jag är ensam om att upptäcka denna nya – om den nu är så ny – trend till att skriva ”fina Stina”, ”allra finaste Stina” och liknande i olika varianter. Tänker på gamla brev från anno dazumal när fröknar av ”finare” familj skrev små brev till varandra och inte nog kunde använda sig av ord som fina, söta, rara osv i all oändlighet. Sött och kvalmigt, tycker jag. Och nu är det ”fina” som grasserar mest på FB. Fina hit och fina dit i all oändlighet.
Det är möjligt jag är överkänslig för dessa ömhetsbetygelser i tilltalet. Tycker själv att ”BB” och ”Bäste Broder” är att ta i.

Men för att återgå till ”fin”. Vad är det man vill ha sagt? Om vi letar efter de vanligaste synonymerna för ”fin” – vad hittar vi då? Jag utgår från att när nu ordet används det är i en bemärkelse som ska ligga i närheten av bra, snäll möjligen söt eller vacker. Inte fina i bemärkelsen liten, svag eller bräcklig. Inte heller fin som i ”fin i kanten”.
OK fin. Vad hittar vi då för synonymer? Jo, högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker, behagfull och en del annat. Och det är väl förvisso snällt att tycka om en medmänniska att hon (eller han?) är högklassig, ypperlig, prydlig, bra, förträfflig, vacker eller behagfull? Eller? Det där med han. Jag tror mig aldrig ha sett att någon på FB skrivit om en mansperson att han är fin. Inte något ”Fine Truls” eller ”Fine Nisse”. Finns det i kvinnors ögon inga fina män? Är det ett uttryck som är förbehållet kvinnor? Jag tror det. Men det finns säkert de som är av annan uppfattning bara för att det ska vara så.
Det ligger inte i den manliga naturen (jo, jag hävdar att det finns en sådan) att uttala sig om en annan man som ”fin”. Jo – en annan man kan vara fint klädd eller klara sig fint. Men definitivt, aldrig vara fin som ett fysiskt exemplar. Däremot kan en annan man vara en ”fin människa”. Och då är det egenskaper som hjälpsamhet, vänlighet och förståelse som vägs in i begreppet fin.

För säkerhets skull går jag till mig själv. Använder jag någon gång ordet fin? Jo, faktiskt. Jag kan mycket väl komma på mig med att säga det till ett barn som gjort något; en teckning eller något annat, att ”det var fint”. Ett barn som klätt sig fin (!) kan jag också säga att; ”vad fin Du är”. ”Finfint” går ju också att använda, men det är lite pilsnerfilmvarning där.
Gör nu en snabbtitt på FB så jag inte är helt ute och yrar i mina reflektioner i användandet av ”fin” i olika former. Och jag behöver inte leta länge: ”vi ska ses i september med fina Karin” ”äntligen lite tid med fina Lena” ”Grattis finaste, finaste Lotta!” ”Möte med fina styrelsen” ”Puss fina du!” ”Tack finaste Ebba!” ”Grattis fina Challe!”
...och enbart kvinnor som skrivit.

onsdag 9 november 2011

Mer än lunchunderhållning!

Precis hemkommen efter en scenlunch på Gotlands länsteater. Asiatisk soppa på borden och Stefan Andersson på scen. Utsålt.
När Stefan Andersson plötsligt dök upp i radioapparaterna på 90-talet trodde jag han var engelsman. Dessutom gillade jag hans låtar väldigt bra. Sedan visade det sig att han var svensk och att han kom från Göteborg. Jag lyssnar fortfarande med stor tillfredställelse på ”Dear God”, ”Under a low ceilinged sky” och ”Catch the Moon”. Men de senaste åren har jag haft noll koll på vad han sysslat med. Men nu vet jag bättre.
Stefan Andersson har skrivit musik och gjort svenska texter med historisk anknytning. Föreställningen jag nyss haft nöjet att se och höra handlade om Gustav III:s uppgång och fall. I koncentrat, med musik, med sång och med sammanfattande prat till publiken mellan visorna. En väldigt bra mix som publiken också tog till sig. Nu var Stefan Andersson (th på bilden)på inte helt ensam på scen, med sig hade han Magnus Thörnqvist (tv på bilden) och tillsammans utgjorde de två en skicklig, samspelad och – endast i positiv bemärkelse – trivsam duo. Stefan Anderssons ödmjuka framtoning går hem – i alla fall hos mig.
Stefan Anderssons senaste CD handlar om Gustav III och om Anckarström. Anckarström som satt i husarrest i Visby för förtal av kungen. Och det var musik ifrån denna föreställningen var uppbyggd kring. Förutom extranumret om de bohuslänska soldaterna som fick ro Sverige runt med kanoner till Finska viken – och sedan hem igen. Den finns med på hans förra CD med utgångspunkt från Marstrands fästning.

Ju mer jag tänker på det desto mer nöjd blir jag med vad jag fått uppleva under dagens lunch. En historielektion, bra musik, bra sång, bra underhållning, skratt och eftertanke. Alltihop kombinerat med god mat och trevligt sällskap. Hittills har detta varit en bra dag!

Rolf K Nilsson

söndag 2 oktober 2011

Kulturpris och galleriinvigning

Lördagen ägnades till stor del Kulturen. Hade på eftermiddagen nöjet att som ålderman i Gillet Sankt Olofs Yxa överlämna Gillets kulturpris till Wiveka Schwartz. Prisutdelningen genomfördes i lämplig inramning på gården till Gotlands museum. Motiveringen för årets pristagare är denna:

”Wiveca Schwartz har både yrkesmässigt och på ideell grund arbetat i folkbildningens tjänst. Med stor entusiasm och lika stort engagemang har hon deltagit i styrelse- och föreningsarbete där hon oförtrutet spridit sin övertygelse
om folkbildningens kraft och betydelse.
Som en av Medeltidsveckans verkliga nestorer har hon funnits med överallt och hela tiden under vecka 32,
varje vecka, varje år.
Genom sin närvaro och beredskap att ge varje besökare en personlig föreläsning om kungar, jungfrur, riddare, släktforskning och munkars kyskhetslöfte har fått många intresserade av den gotländska historien och allas vår gemensamma historia.
Wiveca Schwartz - en belöningsvärd gotlänning!”


Detta var fjärde året i rad som Gillet delade ut sitt kulturpris som enligt reglerna ska gå till en ”belöningsvärd gotlänning”.

Tidigare pristagare har varit: 2008 Gun Westholm, 2009 Tryggve Siltberg, 2010 Nils Blomkvist.


Gokart Gallery
På kvällen hade jag fått äran och hade därmed nöjet att inviga Gocart Gallery på Klosterplan i Visby. När klockan var sex på kvällen fanns det redan många på plats som väntade på att det symboliska bandet skulle klippas.

Gocart Gallery är ett "utställningsrum" för samtidskonst mitt i det centralaste Visby. Galleriet har som målsättning att visa bredden i den konst och det konsthantverk som produceras idag. Och därmed skapa nyfikenhet och intresse. Nu är det inte "bara" gotländsk samtida konst som ska visas upp. Konstnärer från övriga delar av Sverige och utlandet ska också bjudas in.

Det är Galleriföreningen på Gotland som driver Gocart Gallery. Galleriföreningen är en sammanslutning av konstnärer och konsthantverkare på Gotland som är medlemmar i KRO/KIF. Också andra välkomnas att bli medlemmar.
I samband med att jag klippa bandet fick jag en möjlighet att säga några ord. Vilket jag också gjorde. Och jag sa så här:

"Jag vill tacka för att jag fått komma hit. Det var roligt att få frågan och jag känner mig hedrad.
Att bo och verka på Gotland som samtidskonstnär – om det nu finns ett sådant ord – måste vara en ständig utmaning.
Jag tror Gotland - och Visby i synnerhet - är unikt i Sverige med att ha en så ständigt påträngande och levande historia.
Hus, gator, traditioner, namn, berättelser – väldigt mycket i det dagliga livet påminner om det som varit – och som på många sätt fortfarande är.
Att då som konstnär verka i denna levande historia, och mitt i dess hjärta öppna ett nytt galleri för samtidskonst tycker jag är lysande!
Vi behöver samtidskonsten här på Gotland, att den finns här mitt i Visby som en ständig påminnelse om att livet är nu – och inte då.
Med detta galleri och med Er verksamhet bidrar ni till den balans som vi så väl behöver här på Gotland, för att kunna verka i nuet och för att kunna verka i framtiden.
Jag gratulerar till dessa nya fina lokaler och önskar lycka till! Och vill därmed förklara galleriet invigt!"

söndag 25 september 2011

Testperiod för regionalt kulturråd

Var i torsdags, den 22 september, på andra mötet med Region Gotlands kulturråd. Förra gången var det mest en introduktion, denna gång lite mer verkstad. Under ledning av kultur- och fritidschefen Maria Modig fick vi göra OPERA-övningen. Tankar nedtecknade på papper enskilt, i grupp och sedan värderingar uteslutningar och ett gemensamt slutresultat. Intressant och tankeväckande.

Inte lika många närvarande denna gång som förra. Inte bra. Men diskussion blev det. Vem representerar ledamöterna i detta regionala kulturråd? Sina organisationer, sig själv eller kulturen totalt på Gotland? Protester mot att gruppen var homogent ”svensk”.
Nu är det ju så att det är organisationerna, institutionerna själva som utsett sina företrädare i kulturrådet. Det hade inte varit rätt om kultur- och fritidsnämnden gått in och styrt och talat om vilka kriterier som skulle gälla för de företrädare organisationerna och institutionerna skulle utse.

Det är alltid svårt att utse ett råd som detta. Där blir alltid de som hamnar utanför och som möjligen borde ha varit med. Helt plötsligt är det dessa människor och inga andra som i organiserad form ska utgöra rådet för kulturen.

Jag var skeptisk till hela tanken och är det fortfarande. Men modellen ska få chans ett år och sedan ska en utvärdering göras. För egen del hade jag föredragit en utbyggnad av de redan existerande kulturtingen, där ingen utesluts. Det finns anledning att återkomma i frågan.

torsdag 30 juni 2011

Hatten av för Hasse A – nybliven 80-åring

KULTUR|Hasse Alfredson 80 år fyllda. Såg ett program på TV om den nyblivne 80-åringen. Han verkade trött. Inte samma glöd som förr, inte samma spjuveraktiga trotsighet i blicken. En trött gammal man som blickade tillbaka i livet. Men det är inte rätt att hoppas eller rent av ställa kravet på honom att han ska vara lustig, spontan och kvick hela tiden. Det är ett orimligt krav även på en betydligt yngre person. Det är lätt att ställa kravet, att ha förväntningen ställd på honom att vara rolig, att vara underhållande. Självklart har mannen rätt att vara trött, allvarlig och utless på samma frågor hela tiden om honom själv, om Tage Danielsson, om samarbetet med Tage, om Monica Zetterlund, om… Listan kan göras hur lång som helst.
Jag har alltid gillat Hasse Alfredson. Och jag har varit tolerantare mot honom än många andra artister och konstnärer som politiskt befunnit eller befinner sig långt ifrån min egen politiska hemvist. Varför är det så? Är det för att jag är skåning – som han? Är det för att jag växte upp i Helsingborg – som han? Är det för att jag gick på samma gymnasieskola - som han? Ja, jag tror faktiskt att det har ganska mycket med det att göra.
Hasse Alfredsson är för mig mer än en komiker, en skådespelare, sångare, författare eller regissör. Han är en institution som alltid har varit och alltid kommer att vara. Hans politiska utfall är understundom som en spik i foten på mig. Men smärtan är hanterbar. Jag kan irritera mig kraftigt under en kort tid och sedan så ser jag honom i sin roll igen. Som institutionen Hasse Alfredson. Som den slagfärdige, lätt vansinnige med ordvitsar och en till synes aldrig sinande ordflöde med associationer alla med författardrömmar avundas.
Politiken som han och Tage Danielsson förde in i sitt materiel var intelligent invävd. Den blev aldrig pekpinneaktig, varför den också är uthärdlig för oss som inte ställer upp på den. Och om man jämför med hur kulturen kraschlandade på vänsterns dogmer under slutet av 1960-talet och under 1970-talet så var herrar Alfredsson och Danielsson – i jämförelse - synnerligen borgerliga i sin framtoning. Men – det beror förvisso på vad man ställer det i relation till.
Det finns några Hasse Alfredson-scener som har etsat sig in i minnet bättre än andra. Den första är när Hasse Alfredson som irriterad tågresenär läser högt för sin medpassagerare, spelad av Martin Ljung, om den lille guuuben som bodde i en lådda. Sedan är det fotbollstränaren Bob Lindeman och nummer tre som vidrig storbonde i ”Den enfaldige mördaren” där han för principens skull eldar upp den fattige lantarbetarens, spelad av Nisse Ahlroth, återbetalda hundralappar. De enda pengarna han hade inför julen. I den scenen hatar man Hasse Alfredsons rollfigur mer än något annat. Vilken plåga han än hade utsatts för i resten av filmen skulle man som publik ha jublat. Genialt! I några minuter är jag beredd att greppa den röda fanan, bygga barrikader och kräva revolution!
Hasse Alfredson har under mogen ålder av svenska folket belönats med statusen att ha rätten att misslyckas. Det är bara de riktigt stora som får lov att göra det. Att misslyckas, få försöka igen. Komma tillbaka, lyckas och hyllas! Det får Hasse Alfredsson.
Han har gjort film. Vissa stålande, andra mindre bra. Han har skrivit böcker. Vissa utmärkta, andra borde kanske inte ha hamnat på pränt. Han har gjort TV som har varit lite si och så. Det kanske mest pinsamma i den genren var när han tilläts låta någon av sina då mycket unga söner stå för regin i en underhållningsserie. Det var mest genant. Men såväl sonen som fadern fick fortsätta och åstadkom små mästerverk även efter detta.
Hasse Alfredsson verkar nu ha lagt undan pennan. Det är en förlust för det svenska kulturlivet. Men samtidigt ska vi vara tacksamma att det finns så mycket kvar i form av filmer, böcker och skivor som vi kan låta oss roas och oroas av många år framåt i tiden. Leve 80-åringen!