Kulturen måste få kritiseras

(Publicerad första gången 24 september, 2009 på Tradition & Fason)
KD-ledaren Göran Hägglund sticker ut hakan rejält när han går till angrepp mot det han identifierat som en klart vänsterpräglad kulturelit. I sin debattartikel i DN (var annars?) skräder han inte orden. Och – reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det politiskt korrekta kulturetablissemanget har rest sig som en man med en tanke och ett mål: att förlöjliga och fördumma Göran Hägglund så mycket som möjligt inför den allmänna opinionen.

På Aftonbladet Kultur den 23 september går Martin Aagård till häftig attack mot Hägglund med alla de nu kända argumenten i debatten. I Svenska Dagbladet den 24 september är det regissören med mera Andreas Boonstra som uttrycker sin upprördhet. Detta är bara två exempel, som i sig är mycket intressanta – och roande. Roande därför att det är intressant att notera hur många som anser sig trampade på tårna när ”kultureliten” nämns och kritiseras.

Det var mycket upplysande att lyssna på radions P1 den 18 september där Göran Hägglund medverkade tillsammans med bland andra journalisten, författaren, debattören Göran Rosenberg som när det gäller den journalistiska yttrandefriheten oftast har ganska tänkvärda uppfattningar att förmedla. Men här fanns ingen förståelse för de åsikter Göran Hägglund gett uttryck för – Tvärtom. Så fick man inte, kunde man bara inte, diskutera kultur. Den fria debatten är helig, allas rätt att uttrycka åsikter och göra det ska försvaras – men uppenbarligen inte kritik av kulturföreteelser.

Göran Rosenberg var sur, patriarkalisk och agerade sannerligen inte som den objektive journalist han gärna vill framstå. I radioprogrammet Ring P1 har programledaren Täppas Fogelberg gjort sig lustig över Göran Hägglunds konstsmak som innebär att han tycker om konst som man ser vad den föreställer. Och så får man inte säga. Det är fult, det är reaktionärt och rent av – bruna åsikter, som han ger uttryck för.

I en demokrati, med yttrandefrihet får allt diskuteras. Allt. Och då innebär det att inget område eller ingen verksamhet ställs utanför. Allt måste kunna ifrågasättas, så även kulturen. Det hade varit till gagn för debatten om de som nu spyr ut sitt förakt för Göran Hägglund hade lyssnat på vad det är han säger och läst vad det är han skriver. Angreppen grundar sig till största delen på sådant som man tror Göran Hägglund tycker, sådant man i sin fördomsfullhet förutsätter att han står bakom.

Göran Hägglund i det närmaste vädjar att det han anser vara kultur för honom, och med all sannolikhet en bred allmänhet, ska accepteras och inte råka ut för den politiskt korrekta kulturvänsterns bannbullor. Debatten visar hur liten denna tolerans är och hur föraktfullt kritiker avfärdas. Den kulturdebatt som nu blossat upp står på en låg nivå och politiskt mycket tveksam grund när man utan att tveka anklagar Göran Hägglund för att ha nazistiska idéer därför att han uppskattar konst som man kan se vad den föreställer. Denna konstsmak delar, faktiskt, Göran Hägglund med en mycket stor del av svenska folket som samtidigt förolämpas av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Kultur är bra. Kultur är nödvändigt. Men kulturen – som utmanar, ifrågasätter, hånar, hyllar, upplyser, stimulerar och inspirerar – har inget frikort från att själv kritiseras och ifrågasättas. Det måste stå fritt från alla att tycka, och uttrycka detta, att vissa kulturföreteelser är bra, att andra är undermåliga, ja till och med att det inte är kultur.

Kan kulturutövare, kulturtyckare och kulturkonsumenter inte acceptera detta har de heller inte fattat vad kultur egentligen är.

Rolf K Nilsson